En solig vårdag i Halmstad satt familjen Nilsson vid frukostbordet och diskuterade sitt senaste projekt – att renovera och bygga ett extra badrum på övervåningen. Familjen bestod av mamma Karin, pappa Peter och deras tre barn: 16-åriga Linnea, 14-åriga Axel och 8-åriga Ella. De var alla överens om en sak: med fem personer och bara ett badrum hade morgnarna blivit rena rama kriget.
– Jag orkar inte mer! ropade Linnea medan hon försökte göra sig i ordning framför spegeln i hallen. – Hur ska jag hinna till skolan när Axel alltid tar så lång tid i duschen?
– Du duschade i över 30 minuter igår! svarade Axel och fnös.
– Det är därför vi behöver ett till badrum, sa Peter, som försökte hålla freden. – Och jag har en plan.
Karin log lättat. – Du har alltså tänkt ut något den här gången? Eller är det som när vi skulle bygga om köket och vi levde på mikrovågsrätter i tre månader?
Peter viftade bort henne med ett leende. – Nej då, den här gången har jag allt under kontroll. Vi hyr en container till alla våra saker under renoveringen. På så sätt slipper vi bo bland kartonger och damm.
Ella, som satt och pysslade vid köksbordet, tittade upp. – En container? Som en stor skattkista?
Peter skrattade. – Ja, precis så! Vi kan låtsas att vi fyller den med guld och diamanter. Fast istället är det våra gamla möbler och kläder.
Dagen därpå rullade containern in på deras uppfart i centrala Halmstad. Den var gigantisk, en riktig metallbunker, och grannarna sneglade nyfiket medan Peter glatt vinkade och verkade stolt över sin lösning.
– Det här kommer att gå hur smidigt som helst, sa han självsäkert.
Men när packningen väl började visade det sig vara ett större projekt än någon hade anat. Linnea packade sina kläder i oändligt många kartonger, medan Axel noggrant plockade ner alla sina prylar – framförallt sin dyrbara gamingutrustning, som han behandlade som antikviteter.
– Om någonting händer min dator, flyttar jag ut! sa Axel och stirrade på Peter med allvarlig min.
Karin kämpade med att packa ner kökets alla köksmaskiner och skrattade ironiskt. – Jag visste inte att vi ägde så här mycket. Hur har vi lyckats samla på oss allt det här?
Peter, som försökte hålla humöret uppe, balanserade en stapel kartonger och sa: – Det är bara för en kort tid. Snart har vi ett nytt, fantastiskt badrum!
Ella, som verkade mest uppspelt, sprang runt och låtsades att containern var en magisk plats. – Kanske vi kan bygga en koja där inne?
Efter många dagars slit och slitna nerver, var containern äntligen fylld. Familjen hade nu flyttat ner till bottenvåningen, där de delade på ett litet badrum och bodde i ett tillfälligt kaos. Linnea var inte nöjd.
– Jag kan inte leva så här! utbrast hon en morgon. – Det här är värre än camping!
– Det är bara tillfälligt, försäkrade Karin. – Snart har vi två badrum och du slipper vänta på Axel.
Byggfirman anlände några dagar senare och satte genast igång med rivningen. Huset fylldes av ljudet av hammare och borrar, och övervåningen såg snart ut som en krigszon. Damm täckte varje yta, och familjen fick ständigt flytta på sig för att undvika byggkaoset.
– Det här är ju rena cirkusen, muttrade Peter en kväll när han försökte laga middag medan en byggarbetare skruvade fast något i taket.
– Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar faktiskt att bo i ett organiserat hem, sa Linnea medan hon satt med en hårfön i handen mitt i vardagsrummet.
Axel, som hade tröttnat på att vara utan sin gamingstation, satt istället med sin surfplatta. – Det här kan inte fortsätta. Vi måste få tillbaka vårt hus snart.
Ella, däremot, verkade trivas med situationen och hade gjort det bästa av den. – Vi kan låtsas att vi bor i en byggplats, som i en äventyrsfilm! sa hon och byggde en koja av soffkuddar.
Efter nästan fyra veckor började renoveringen äntligen närma sig sitt slut. Familjen hade överlevt kaoset, morgonbråken och byggfirmans ständiga buller. Det nya badrummet var nu färdigt, och spänningen var på topp när Peter öppnade dörren till det glittrande nya utrymmet.
Det var perfekt. Ett stort, modernt badrum med plats för alla. Dubbla handfat, en regndusch och speglar som skulle göra Linnea nöjd för evigt.
– Det här är fantastiskt! utbrast Linnea och sträckte ut armarna. – Jag kommer att älska det här badrummet!
Axel, som var mer praktiskt lagd, testade duschen. – Okej, det här är coolt. Nu kan jag duscha hur länge jag vill utan att någon gnäller.
Karin och Peter stod i dörröppningen och såg på medan barnen utforskade det nya rummet. – Vi klarade det, sa Karin och kramade om Peter. – Nästa gång kanske vi ska överväga att hyra en stuga istället för att bo mitt i byggkaoset?
Peter skrattade. – Eller åtminstone skaffa en större container.